Äntligen så står jag här med mina penslar igen. Det har varit ett långt uppehåll nu, absolut för långt och inte alls planerat. Det är ju så där, det blir inte alltid som planerat. Det i sig behöver ju inte betyda att det blir dåligt – bara annorlunda än planerat.
Den här gången var det inte bara oplanerat utan dåligt också. Det dåliga heter Ulcerös Colit och är en autoimmun sjukdom som angriper tjocktarmen och orsaker allt från mindre besvär till allvarliga livshotande tillstånd. Japp, en sådan sjukdom har jag. När det bara är lite illa är det som att ha turistmage flera timmar om dygnet. Det är inte så illa ändå, det finns ju timmar däremellan. När det är illa, som det blev denna gången – ja då vill jag helst kasta in handduken. Vilket jag också gjorde, inte en sekund försent inser jag i efterhand, då jag lade in mig på sjukhus och fick akut vård för mina besvär. En sådan lättnad!
Nu ska jag inte bara snacka skit, utan vill återkomma till den där lyckan. Ni vet LYCKAN? Den där härliga fantastiska sprittande känslan som emellanåt snurrar till inombords? Är man nykär så är den ju ständigt närvarande. Även de oförstörda barnen har nära till känslan. De flesta av oss minns den och känner den ibland, men kanske inte på samma oförvanskade självklara vis. Men vi jagar den gärna! Och vi pratar om den. En del visar gärna sin lycka för omvärlden med bilder och statusuppdateringer.
Frågan är – hur många känner den?
Ibland blir det inte som planerat. Men kan bli bra ändå. Med en hel vecka på sjukhus, med bara mig själv, tid och tankar så infann den sig. LYCKAN. Det började spira, bubbla och spritta. Jag såg ljuset smyga sig in genom fönstret och utmed väggarna i takt med att solen gick upp. Jag kände min kropp återhämta sig. Mina tankar kunde vila och vandra inåt till känslor och minnen. Ett sådant fantastiskt liv jag har. Vilka underbara människor jag har runt mig. Jag kan verkligen inte önska mig mera!
Ja, en sådan lycka. Tänker jag när jag ömsom dansar ömsom målar. Och det spritter och bubblar och jag bara njuter och lever. Och ler ett leende från öra till öra. Jag är fortfarande blek som få och långt ifrån mitt fysiskt starkaste jag. Men vet ni, det spelar inte så stor roll. För jag är så fantastiskt glad av att bara få vara jag och leva mitt liv.
Så stanna upp, den är här. Alldeles bredvid dig. Men DU måste se och välkomna den in i livet igen. Du kommer inte närmre för att du springer. Stanna så kommer den smygande och rätt vad det är så känner du ett litet pirr. En sådan lycka!
Känner lyckan! Ser den i bilden med! Väcker lust att måla! Fin påminnelse att bara vänta in pirret! Att det alltid finns! Önskar dig bra dagar nu!
Vad härligt att höra! Och varmt tack för lyckönskningar – det värmer gott. =)
Jag rycks verkligen med av din berättelse, och jag känner den, lyckan alltså! Vet precis vad du pratar om, jag är i min lyckorus bubbla när jag målar. Tid och rum existerar inte. Det ÄR lycka! Hoppas du blir bra, eller i alla fall bättre, snart och önskar dig all lycka i världen!
Hjärtliga hälsningar,
Carina
Visst är det en härlig känsla? Antar att de flesta människor har sina egna tillfällen när de känner det där fantastiska, och jag önskar verkligen oss alla att få chans att vara där ibland. Det gläder mig att du hittat dit!
Och din omtanke tar jag tacksamt emot, det är alltid skönt att känna!
Skönt att du fick måla igen! Hoppas du kan hitta något som kan hjälpa med magen också. Jag har vänner och vänners vänner med samma och liknande sjukdomar som fått hjälp av andra än traditionella sjukhus: näringsterapeuter, alternativläkare som jobbar med frekvensanalys m.m.
Tack Klara! Ja det finns många vägar att pröva, vilket jag inte alls är främmande för. Försökte nu med, men får lägga om taktiken framöver och förbereda innan mediciner sätts ut och sedan jobba på. Denna gången gick jag för långt och äventyrade nog faktiskt min hälsa lite väl mycket.
Vem vet, jag kanske hör av mig framöver för att höra mer!
Vad härligt att du har fått tillbaka lite energi. Att dansa och måla låter som en ypperlig aktivitet att syssla med under läkningsprocessen.
Själv fann jag mig själv med pensel och färg igår. Mycket underligt. Jag målar inte!
Ja, det är underbart Dorotea!
Och se där, man vet aldrig vad som kan hända! 😉
Det är de där små överraskningsmomenten som kan liva upp en helt vanlig dag. När man plötslig finner sig göra något högst ovanligt, kanske humoristiskt eller till och med dråpligt. Då är det gott att man hinner se det, och låta sig roas om det är på sin plats. 🙂
Blev du nöjd med ditt målande då? Dansade du kanske till och med lite grann?
Tänkvärt, tankande tankar!
Så bra början tarvar en fortsättning vännen!
Glad att få läsa!
Tack, Helena! Jag får väl fortsätta en stund till då, nu när du säger det. =)
Kram!