Alla tavlor kom på plats, millimeteranpassning och vi behövde nästan använda skohorn. Det gäller att utnyttja tilldelad yta på bästa sätt. Eller om det blev på mesta sätt? Nåväl, jag känner mig nöjd. Nu hoppas jag bara att de hänger lika snyggt på torsdag när det är dags för VIP-mingel! Jag kommer ju dit först på fredag, så då kan jag ju peta till dem själv. 😉
Jag erkänner att jag är ganska pedantisk när det kommer till mina tavlor. Ni förstår, jag har haft den bästa läraren – inget slår hennes pedanteri! Men det är ju så att det finns en gräns också för när det liksom lönar sig, det där allra sista som kanske en av 100 uppfattar – ja, den delen kanske man ska skippa för att få en stunds vila. Som pedant är det lätt att jobba ihjäl sig, eller knäcka sig för att inget någonsin blir så bra som det skulle kunna bli. Men ser ni – då är det bra att vara lat. Det funkar också bra om man är lite mindre uthållig, om man föredrar att starta upp projekt och lite mindre att avsluta dem. Jag sitter även på dessa egenskaper – vilket är strålande bra emellanåt! Jag tröttnar liksom på mitt eget pedanteri efter ett tag, tar ett steg tillbaka och brukar då inse att – ”Tja, det här är bra nog”.
På torsdag börjar alltså Stockholms Konstsalong och det blir en spännande erfarenhet. Jag försöker att hålla förväntningarna på en låg nivå, visst sker det att någon blir upptäckt och sen lever lycklig i alla sina dagar. Men, så högst troligt är det inte. Med tanke på hur otroligt många begåvade och skickliga konstnärer det finns så är det hårt arbete som gäller. En smula social kompetens är helt klart till nytta, och en dos självförtroende för att våga ta plats. Det är en utvecklande resa jag är på och hur det än går i slutändan kommer jag alltid att ha glädje av alla erfarenheter jag gör längs vägen. Hela mitt liv blir rikare, mitt inre djupare, min uppskattning till livet större – vad mer kan jag önska?
När man vågar i ena änden så sker det plötsligt förändringar i en annan. Ett steg leder till ett annat. Oftast härligt och roligt, ibland så otroligt jobbigt, till och med skräckinjagande. Men när steget är taget och oron lagt sig finns bara tillfredställelse kvar. Jag är helt ärligt så otroligt tacksam att jag kan göra det här, jag älskar min man, min familj, mina närmaste, er – som stöttar mig att våga! Och jag hoppas att jag någonstans ska kunna göra detsamma för er alla, för även om jag nu är mycket beroende av att få så är att ge ändå det största!
Så jag börjar med att ge dig en önskan om en fantastisk dag. Jag ger dig en uppmuntran om att våga känna efter vad du skulle önska av livet. Är det svårt? Börja i andra änden, vad under din dag är du inte nöjd med? Vad vill du inte ha? Ge dig själv en stund innan du lägger dig, fundera igenom hur du kan göra istället. Till och med i den hopplösaste situation kan du ta dig närmre det liv du vill ha – det börjar i det lilla.
All kärlek!
Senaste kommentarer