Konstliv Halland – äntligen blev jag antagen. I och för sig har jag bara ansökt en gång tidigare, men har de senaste fyra åren jobbat hårt på att få ihop någon typ av försörjning OCH en CV good enough.
Då, sommaren 2014, när jag stegade ut från ett år på Löftadalens Folkhögskola (Bild 2 fortsättningsmåleri), fast besluten att jag behövde fortsätta med mitt bildskapande. För att själen för första gången på flera år hade hittat en riktning som kändes djupare inombords än något annat tidigare. En liten spirande dröm om stillhet långt där inne i djupet. Och en försiktig förhoppning att kanske, kanske kan det här trots allt fungera.
Nu, äntligen, börjar bitarna falla på plats. Bitarna som fogas samman med de byggstenar som redan finns, som är bra, som jag vill behålla. De mindre bra, lägger jag åt sidan, eller är de kanske kvar som någon typ av tillplattat, krossat underbruk? Det där mindre bra delarna, erfarenheterna, formar och ligger också till grund för vem jag är idag …
Livet, det stora, svåra och ändå härliga Livet. Ibland önskar jag att jag inte tänkte och kände så mycket, särskilt när jag var yngre. Nu, ja, nu har väl åldern – och med det visheten – kommit ikapp mig också. Jag är vad jag är, lättast är helt enkelt att acceptera och följa med. För livet är värdefullt. Och inte en enda dag till vill jag ödsla! Särskilt inte på tramsiga begränsningar jag själv satt upp …
Vi gör det så lätt. Jag. Och du. Och din granne, dina barn, din chef … Ja nästan alla på denna jord. Nästan så snart vi som små människor snappar upp stämningar runt om och anpassar oss efter bästa förmåga efter dem. Där börjar begränsandet i många fall, för många. Anpassning är kanske nödvändigt, men begränsandet är det sällan. Hur många gånger har du inte tänkt: Nej, men så kan jag nog inte göra för då kan den ta illa upp … Eller: Nää, jag är inte bra nog. Det är nog bara för dem som varit med tidigare. Fast där brukar alltid den sitta, jag sätter mig här på min vanliga plats … Det är nog för svårt för mig. Det tar nog för mycket tid. Jag är för kort för den kjolen, jag är för lång för den kjolen, jag har för mycket hår, för lite hår …
Så mycket, i så många sammanhang, av så många anledningar. I grunden kanske av godo men i slutändan av ondo – allra mest för dig själv. Hur många tror du begränsar sig från möjligheten att faktiskt bli lyckliga?
Jag vet att jag gjorde det. Äntligen är det slut med det. Äntligen.
Senaste kommentarer