Så blev det vinter igen. Julen står och stampar i hallen (även om det är få spår av det hos oss – men tids nog kommer väl julen fram här också), tiden för detta året rinner ut. Och jag hann inte riktigt med det här året heller …

Det är ju lätt att påstå att tiden är för knapp, att den inte räcker till – men är det något vi vet så är det ju hur många timmar det är på ett dygn, hur många minuter på en timma, hur många sekunder på en minut. Ja, tiden är väl det mest bergsäkra vi har nästan! Så varför ska det då vara så svårt att få den att räcka?

Alltså i mitt fall är det hyfsat tydligt, jag vill för mycket, jag har dessutom dålig respekt för tiden och en helt optimistisk syn på hur lång tid saker och ting tar tidsmässigt. Och jag har alldeles för många ideér och dessutom ett helt hopplöst ”flyktbeteende”. När jag tycker något börjar kännas pressande eller för all del tråkigt, ja då hittar jag på nåt nytt att göra! Men eftersom det i mig inte bara huserar en osedvanligt påhittig människa utan också en hyfsat ”duktig (och emellanåt rätt bitter) flicka” så ska hon ju se till att allt – både gamla projekt och nya påhitt ska göras klart. Och skulle det inte fungera, vilket det oftast inte gör eftersom nu tiden är så fantastiskt exakt och konstant, ja då ska det åläggas stora mängder skuld och helst straff på den stackars kreativa själen. Och vem i hela världen mår bra av skuld och skam? Möjligtvis kan det skapa tillfällig kraft som ”jag ska minsann visa” men allt som oftast så är det bara energikrävande. Tänk – så fantastiskt komplexa vi människor är! Och tänk vad bra det vore om vi kunde använda alla våra resurser till annat än att lägga krokben för oss själva … 😉

Nåväl, bortsett från att jag emellanåt gör det jobbigt för mig själv och tiden nu är kompromisslös, så har jag ju faktiskt gjort och upplevt saker. Jag har flyttat mig framåt på min väg mot en fungerande verksamhet, det finns hopp helt klart! Och jag har helt klart ”boat” in mig i vårt fortfarande relativt nya hus, fixat och grejat så att vi numera har det hyfsat trivsamt även på utsidan huset. Jag njuter av utsikten och ljuset som de stora fönstren ger, som Ernst skulle säga ute är liksom inne – typ. Tänk, vad njutbart att få bo där man trivs!

Men främst – främst har jag i ytterligare ett år fått lov att leva efter eget huvud och mina förutsättningar. Jag får prova mina skills inom både det ena och andra – måhända är det starkt förknippat med arbete men för mig är ju gränsen så suddig. Jag är ju mitt företag, och då blir det så mycket mer än taktiska beslut, prissättning och marknadsföringsstrategier. Även om nu ”den duktiga flickan” inom mig gärna vill göra det opersonligt. För bakom, under, över och mitt i allt det där är jag. Jag, med alla spår som livet satt, vissa mer märkbara än andra. Jag, med de personlighetsdrag och förmågor jag har. JAG – ett hopkok av livets prövningar, egenskaper, talanger, sorger, upplevelser, glädjeämnen och misslyckanden. Jag, precis som du. Och alla andra. Lika varandra – men ändå så olika. Och alla värda respekt.

Respekt. Känner du tyngden av det ordet? Använder du dig av det? Alltså i livet – inte bara ordet då, utan företeelsen. Visar du din omgivning respekt? Visar du dig själv respekt? Eller lever du i din bubbla i tron att det du gör inte påverkar? Och i så fall – är det av bekvämlighet eller är du helt enkelt uppgiven? Jag kan ha förståelse för båda skälen, jag kan själv känna det ibland … Men – jag vägrar att fastna där, jag vill tro att det finns hopp, att vi kan göra skillnad – för varandra, för vår planet! Min kärlek till livet är helt enkelt för stor. Det finns så mycket vackert i och mellan oss människor, natur och djur. Jag tror inte på gud i vanlig bemärkelse, jag tror på storheten i allt levande, jag tror på den inneboende kärleken och omsorgen. Det där som känns som ren och skär lycka ena stunden och som en ofantligt stor känsla som får dig att tappa andan, som fyller hela ditt inre andra stunden. För att vid ett annat tillfälle göra så ont, så ont – hela vägen in i själen – när du förlorar något eller någon … Eller som får tårar att rinna nerför kinden medan du diskret torkar bort dem samtidigt som du nästan spricker av stolthet då svenska handbollslaget vann finalen. Eller sonen satte straffen. Eller var det kanske barnbarnet som tog sina första steg?

Vad vore livet utan dessa stora känslor? Halvt – om du frågar mig. Visst kan vi önska att vi slapp det som gör ont men det är ju liksom andra sidan av myntet. När vi vågar känna, älska då riskerar vi också smärta. Men om vi vågar kan vi få leva ett liv levande, kännande och meningsfullt. Det önskar jag av hela mitt hjärta! För min egen skull och andras skull. För våra barns skull, för vår världs fortlevnad. Nästa år kommer jag fokus att vara närvaro. Närvaro i stunden. Det är en av förutsättningarna för att få allt det där andra fina med närhet och kärlek. Om man inte är närvarande kan man inte uppfatta de närmanden andra gör, eller känna storheten i de små handlingarna och orden. Det måste landa, man måste ta in.

Ja, så där spånar jag när jag får tillfälle. Närvaro. Reflektion. Uppskattning. Viktiga ord. Viktiga beståndsdelar i ett bra liv, tror jag. Och vet du, jag tror att om man ger sig själv det där en stund varje dag – ja då tror jag liksom att tiden fixar sig också! För med närvaro ser jag vad jag gör och kan reflektera över det och välja bättre. Och med uppskattning – ja då vet jag lättare vad jag tycker är bra val! Magiskt va? Jag satsar härmed på ett magiskt år. Damn, vad bra det lät! Ett magiskt år med närvaro, reflektion och uppskattning. Och kärlek.

Nu önskar jag dig ett fint avslut på 2017 och ett magiskt 2018!

Och – eftersom magi är häftigt får du vara med på en magiskt bra utlottning av en smörgåsbricka med motivet ”Vinter i Torstensvik”. Bara för att du läste hela vägen hit. Dela gärna FB-inlägget och skriv en kommentar här i bloggen så är du med i utlottningen. Lycka till!